Lilla Agnes och hennes mammas liv och leverne

Mamman sitter vid datorn med salta tårar rinnande nerför kinderna. Hon har fattat ett tungt beslut, så tungt att det inneburit många tårar och magont en lång tid nu. Hennes älskade fyrbenta vän ska få somna in. Hennes vapendragare sedan snart 9 år har gjort sitt här på jorden. De har likt Don Quijote och Sancho Panza slagits mot väderkvarnar, eller nästan i alla fall. De har tränat bruks,lydnad,agility,vallat,viltspårat och letat bovar i militärens regi. Innan mamman fick sin sessa var hunden Cujo hennes allt, han har följt henne överallt under deras tid tillsammans. Men nu är det slut, inte än men mycket snart. Mamman känner sig som om hon har hela världen på sina axlar. Det går helt enkelt inte längre. Cujo har blivit gammal, åldrats otroligt mycket sista året. Han har börjat få det tungt att hänga med, att ställa sig upp från liggande ser ansträngande ut. Cujo är en hund som heller aldrig har tyckt om barn, det har inte varit något problem för mamman då hon inga haft tills Agnes kom. Nu är det än jobbigare för hunden som har det tungt att hinna undan en snabb vessla som lilla sessan. Det hela är inte hållbart, Cujo är instängd bakom grind när sessan härjar. Han mår inte bra. Och mamman skulle aldrig förlåta sig själv om det hände Agnes något. Dessutom vill mamman behålla minnet av Cujo som den überfina hund han är och inte som "hunden som bet barn".....Livet är inte lätt. Världsligt ting tycker säkert någon. Inte mamman. Definitivt inte mamman. Mamman anser dock att har man axlat det ansvar som det innebär att skaffa djur, ska man göra det hela vägen..."from the cradle to the grave". Inte lätt, absolut inte lätt. Men så är det......